...tiden...

Häromdagen när jag hade postat lite magbilder på Facebook så kom jag sedan på mig själv: Shit, jag är ju bara i v 31+ och jag som skrev 32...jag måste in och ändra!
...men jag kände att jag bara var tvungen att kolla och jomenvisst, jag hade ju haft rätt när jag lade upp bilderna: jag är i v 32+!
Liksom va?!
Hur hände det?
På torsdag är det veckobyte. 33+0
Jisses.
Och jag inser att det där med att göra om kattvinden till sovrum får skjutas på framtiden.
Även om jag får hjälp med snickrandet, så kommer jag inte ha varken tid, lust eller ork att måla själv.
Det är ju liksom inte så att livet och tiden stannar av under tiden det fixas med heller, utan gräs skall klippas, golv dammsugas, tvätt hängas...och så är det möten att springa på, skola som börjar och ja... Det blir som det blir helt enkelt.
Men som sagt, så kanske jag skulle börja kolla av de där yttepyttekläderna snart?
Och fixa tygblöjsdejt?
Låna hem trikåsjalen?

Haha nu så här när verkligheten slagit mig med all sin fulla kraft, så tänker jag litegrand att det hade varit himla skönt och praktiskt att ha fixat med det där redan i våras.
Men då var ju allt fortfarande så nytt.
Så osäkert.
Så fullständigt svindlande lyckligt men overkligt.
Nu är det också svindlande lyckligt men betydligt mera verkligt haha.
Och jag börjar känna av tiden som bara tickar på.

Hmmm kanske skulle jag ta tag i det där med att fixa någon som kan ta hand om mina fyra stora Underbaringar medan jag föder Barn också?!
Och om jag får remiss till BB Sophia (skall till bm imorgon och tänkte ta upp det då), kolla upp hur jag gör för att ta mig dit. Sjuktaxi (med remiss kanske det är möjligt?), tåg, taxi, skjuts, cykel, promenera??

(...och ssssch lova att inte säga något. Men mina tankar vandrar redan nu till hur jag skall lägga upp planering och ekonomi för en eventuell IVF i Danmark...att våga hoppas på att ännu en insemination skulle fungera är mer än vad jag ens kan snudda med tanken vid...)