Blodtrycket på väg att fixa sig?

Och idag var mitt blodtryck nere på 140/80.
Pust.
Och jag njuuuuuter Nuet med mina finafina Ungar.
Aaah min underbara Bebis.
Jag är så lycklig så jag kan spricka!!!

...och i tankarna så myser jag vid tanken på att nån gång få försöka igen...
Eeen liten Bebis till, snälla kroppen?!
I alla fall en Liten till.
Aaaaah.
Jag är verkligen inte klar.
Jag känner mig verkligen inte klar.
Men kommer jag någonsin att känna mig det?
Åh.
Jag vill så gärna få vara gravid i alla fall en gång till.
Få föda en gång till.
Och får jag äran att bära en liten under mitt hjärta igen, så tänker jag genast börja spara ihop till en hemförlossning.

Jag är så tokkär i mina fantastiska Underbaringar.
Så jag vill bara ha fler och fler och fler haha.

Igår så klippte jag gräset med Femman i sjalen.
Fyran ville sitta på ryggen som hon brukar, men det gick bra att leka med vatten under tiden.
Jag hann inte de två stora gräsmattorna, men de får jag ta när det passar någon annan gång.

Äldsta beställde igår kväll american pancakes till frukost för det hade han fått hos en kompis i lördagsmorse... och jag sade, att om Femman är på bra humör så fixar jag det.
Och allt flöt på så himla bra, så visst blev det pannkisar. Med sirap och florsocker. Mums.

Sedan har jag häckat på jobbet hela förmiddagen efter att jag varit till Distriktarn och tagit blodtrycket.
Först så tänkte jag faktiskt gå på Öppna Förskolan, men fick höra att det var rätt stökigt där idag, så då stannade jag på jobbet istället.

Imorgon så skall Femman och jag till öronmottagningen för att göra om hörselscreeningen.
På onsdag så skall vi till Familjerätten för att fixa med faderskapet.
Och på torsdag så är det vägning på bvc.

Förra veckan när vi var till bvc för första gången så hade han ökat ett halvt kilo sedan födseln - yey!
Men så äter han ju hela tiden också. Och kräks. Bajsar och sover. Hihi. Och är hejdundrande söt. Förstås. Världens finaste Bebis.

Femman är här!

Det är så märkligt att gå in på bloggen.
Läsa det senast skrivna inlägget.
Och veta att det bara några timmar senare drog igång.

För nu är Femman här.
Och han är världens mest underbaraste.
Precis som alla mina Underbaringar.

Det hann precis bli +6 när allting drog igång.
00.18 minns jag att klockan stod på, då på tisdagen den 22 september.
Från att ha känt nada under dagen.
Eller jo, nån enstaka lite molande värk på eftermiddagen. Som dock försvann lika snabbt igen.
Men på natten drog det igång.
Fast då vågade jag inte tro eller hoppas.
Meddelade min doula när klockan blivit 02 för då visste jag att det nog var på riktigt och sedan beställdes sjukresetaxin till 03.40.
Jag bestämde mig tidigt för att åka till Ackis, för jag vågade inte chansa på att åka motorväg ända till Stockholm, trots rätt så glesa - men kraftiga - värkar.
Det var även därför jag kunde ringa sjuktaxi och inte behövde väcka upp min skjuts.
Vid fyratiden så var jag inne och trots glesa värkar så var jag ändå öppen 7 cm. Och 07.03 så hade jag min Fining på mitt bröst.
Han var lite busig precis som sin Storasyster Trean och ville inte riktigt sjunka ner trots att jag var fullt öppen och därför ville de inte ta hål på mina sega hinnor.
Jag tog emot honom själv och det blev både sen avnavling, inget k-vitamin och inget livmodersammandragande för mig. Och en hel massa tid att bara få vara ifred.
Moderkakan plumsade ner i toaletten, så jag fick klippa navelsträngen sittande med min Femman i famnen på toaletten haha.
Efter drygt tre timmar så var det dags för vägning och mätning - 3500 gram och 52 cm kärlek.

Jag fick även denna gång högt blodtryck EFTER förlossningen, så de ville inte släppa hem oss samma dag.
Knappt dagen efter heller, men då var jag väldigt envis (på gränsen till tjurig) att jag faktiskt var tvungen att åka hem för att kunna hämta på förskolan och så.
Så till slut så packade jag resolut ihop våra grejer, sjalade upp Femman och så promenerade vi till Centralen, köpte en chailatte på Espresso House och så tog vi tåget hem. Världens bästa resa!!

Dock så glömde jag kvar moderkakan i kylen på förlossningen, för de ringde sedan på måndagen och sade att "vi har din moderkaka här i kylen".
Haha ja visst ja. Amningshjärna. Eller nåt.
Så dagen efter så plingade vi på, på förlossningen igen. Fast den här gången med Femman utanför magen. Och jag fick värsta njutigaste flashbacksen av att vara tillbaks på förlossningen... och jag vill uppleva det igen och igen och igen!!!

Åh min älskade Unge.
Äntligen så här Du här.
Och lika självklar som Dina Syskon.
Jag älskar Dig mer än hela Universum och ännu mer och mer för varje sekund.
Mamma älskar Dig.
Alltid.
Evigt.
Oändligt.